Konstaterandet

Att flytta ihop med en kille innebar kompromisser var man ju väl införstådd med. Alla tidningarna talade jämt och ständigt om de olika problemen som uppstod och hur de skulle lösas; kompromisser. Filmerna förmedlade också detta budskap ganska väl även om det kanske inte alltid var det man uppmärksammade utan hur den fina killens kropp reagerade i olika situationer. Även mamma hade ju så klart ett finger med i spelet. Med två syskon var det ganska oundvikligt att lyckas undvika kompromisser och dessa påpekades ju både en och två gånger vara viktiga för framtiden också. Huruvida hon verkligen försökte få oss att bli bättre framtida fruar eller helt enkelt bara försökte få den aktuella situationen att låta viktigare än den var kan det bara spekuleras i.

I början blev man nästan positivt överraskad! Vadå kompromissa? Efter ett tag började man se början till kompromisser men de ebbade ganska snart ut och allt flöt på som vanligt. Sedan var det något som hände. Som att man varit på en längre resa och missat allt som hände hemma för plötsligt så var man där; kompromisser. Det var inte vilka kompromisser som helst heller, helt plötsligt var det som att man befann sig på en marknad i Marocko och stod och köpslog om något livsviktigt! Med denna vetskap kan det ganska lätt konstateras att både tidningarna, filmerna och mamma hade fel. Kompromisser är ett på tok för snällt ord för det som pågår mellan två sammanboende, i alla fall då dessa två har stora viljor. Kanske är det så att ingen vill (eller kan) ge den andre rätt men att gå in i denna diskussion nu vore att avslöja för mycket. Det kan även hända att denna, annars så opartiska blogg, skulle bli partisk och det vore inte att föredra. Det kan ju helt enkelt också ha att göra med att han är Den Fattiga Studenten och jag är Den Bortskämda?